När hjärnan möter klimakteriet: Ett samtal med Monika Björn

Forskning visar att kvinnor oftare utvecklar högre nivåer av de typiska Alzheimer-proteinerna amyloid-β och tau, och uppvisar större förändringar i hjärnregioner som är viktiga för minne, såsom hippocampus (Liesinger et al., 2018; Buckley et al., 2021; Mosconi et al., 2018; Caldwell et al., 2019; Coughlan et al., 2025). Dessa skillnader beror inte enbart på att kvinnor lever längre. De speglar snarare en kombination av biologiska faktorer, bland annat genetik, hormoner och immunsystemets funktion.

En särskilt viktig period i kvinnans liv är övergångsåren, alltså åren före och omkring menopausen. Under denna tid varierar nivåerna av äggstockshormoner som östrogen och progesteron, för att sedan gradvis minska. Dessa hormonella förändringar kan påverka hur hjärnan använder energi och reglerar inflammation, och kan också bidra till uppbyggnaden av Alzheimer-relaterade proteiner (Brinton, 2016; Mosconi et al., 2017; Mosconi et al., 2018).

Eftersom denna övergång sker ungefär vid samma ålder som de tidigaste hjärnförändringarna kopplade till Alzheimers kan börja uppträda, ses menopausen alltmer som både ett sårbart fönster och ett möjlighetens fönster – en tid då tidig upptäckt och förebyggande insatser kan göra skillnad.

För att utforska vad som verkligen händer – och hur kvinnor kan ta sig igenom denna fas med större medvetenhet och självförtroende – samtalade Dr Laura Stankeviciute med Monika Björn, svensk hälso- och träningsprofil, författare till Stark genom klimakteriet och Stark 50+, och en ledande röst inom kvinnors hälsa.

Monika har under de senaste sju åren arbetat heltid med att hjälpa kvinnor förstå sin hälsa i medelåldern bättre och drivit frågan om mer öppna, informerade samtal om klimakteriet – i hemmet, i vården och på arbetsplatsen.

L: Monika, du har arbetat med hälsa och träning hela ditt liv – hur blev du så engagerad i klimakteriefrågor och kvinnors hälsa?

M: Egentligen av en slump. Jag har jobbat med träning i hela mitt vuxna liv och hade knappt tänkt på klimakteriet förrän jag en dag vaknade och insåg att de värmevallningar jag haft de senaste veckorna faktiskt var just det. När jag motvilligt förstod att jag var i perimenopausen slog det mig hur lite jag visste – trots alla år jag ägnat åt att studera kroppen och arbeta med både män och kvinnor.

Jag började läsa allt jag kunde hitta, och ju mer jag läste desto mer insåg jag att jag redan hade varit i perimenopausen i ungefär ett och ett halvt år. Den insikten ledde till min första bok Stark genom klimakteriet, följd av Stark 50+, som handlar om kvinnors åldrande och hälsa i medelåldern. Sedan dess har jag arbetat heltid med dessa frågor – i ungefär sju år – med föreläsningar, utbildningar och praktiskt stöd till kvinnor i den här livsfasen.

L: För tydlighetens skull – hur definierar du menopaus, postmenopaus och perimenopaus?

M: Rent medicinskt är menopausen bara en enda dag i kvinnans liv – den dag då hon inte haft mens på tolv månader i följd. Men verkligheten är mer komplicerad. Åren som leder fram till den dagen kallas perimenopaus, och det är då mensen börjar bli oregelbunden på grund av svängningar i hormonerna – östrogen och progesteron.

På det engelska språket pratar man om de första åren i perimenopaus som den tidiga delen av perimenopaus och de sista åren innan menopaus för den senare delen. För de flesta kvinnor sker detta någon gång i 40-årsåldern, men det kan börja tidigare. Den genomsnittliga åldern för att nå menopaus är mellan 51 och 52 år. Allt därefter kallas postmenopaus – en fas som varar resten av livet. Ordet menopausal transition beskriver egentligen övergången från kvinnans fertila år till tiden då hon inte längre kan bli gravid.

L: Du nämnde att du själv upplevde värmevallningar – det kanske mest kända symtomet. Men vi vet att det inte stannar där. Vilka andra besvär är vanliga under den här perioden?

M: Först och främst: alla kvinnor har inte stora problem. Ungefär 20–25 procent seglar igenom utan nämnvärda symtom. Men ungefär en tredjedel får det vi kallar besvärande symtom – sådant som gör att man tvingas leva annorlunda, i relation till sin partner, familj, sitt sociala liv eller arbete.

Det svåra är att symtomen ofta smyger sig på. De kommer och går, eftersom hormonnivåerna åker berg- och dalbana snarare än minskar jämnt. Runt 70 procent av kvinnorna får sömnproblem – inte så mycket svårigheter att somna, utan att man vaknar flera gånger per natt och har svårt att somna om.

Mellan 50 och 80 procent får genitourinära symtom, så kallat GSM – torrhet, klåda, sveda, smärta vid samlag eller återkommande urinvägsinfektioner. Upp till 67 procent upplever oförklarliga värk- och smärttillstånd – framför allt i fötter, höfter eller axlar – ofta kopplade till lägre östrogennivåer.

Och så de kognitiva symtomen: glömska, hjärndimma, svårigheter att hitta ord, till och med att glömma var man parkerade bilen. Många blir rädda att det är tidig demens. Dessutom kommer humörsvängningar, oro, minskad sexlust och snabb viktuppgång, särskilt runt magen.

L: De här symtomen påverkar ju hela kroppen – från hjärna till ben och muskler – men det är fortfarande svårt att prata om dem. Vad hör du från kvinnor? Är ämnet fortfarande tabu eller håller det på att förändras?

M: Jag ser en tydlig förändring. Vissa dagar känns det som ett steg fram och två tillbaka, men medvetenheten ökar, särskilt bland arbetsgivare. Vi har statistik som visar att kvinnor mellan 40 och 60 år – alltså i peri- och postmenopaus – är överrepresenterade i sjukskrivningar. Företag börjar inse att detta inte bara är en hälsofråga utan också en arbetsmiljöfråga.

Det jag oftast hör från kvinnor är meningen: “Jag känner inte igen mig själv längre.” Den beskriver allt – tappad självkänsla, glömska, imposter-syndrom, sänkt humör och brist på energi för sådant man tidigare tyckte var roligt. De psykiska och kognitiva förändringarna kan vara minst lika tunga som de fysiska.

L: Behandlingar kan kännas förvirrande. Vad säger forskningen egentligen om hormonbehandling, och vad bör kvinnor tänka på?

M: Hormonbehandling, eller HRT – på svenska ofta kallad menopausal hormonbehandling – är helt klart den mest effektiva, evidensbaserade metoden för att lindra besvärliga symtom. Min roll är inte att tala om för kvinnor vad de ska göra, utan att uppmuntra dem att läsa på, väga för- och nackdelar och fatta ett informerat beslut tillsammans med sin läkare.

Tyvärr överdrevs riskerna efter den stora amerikanska WHI-studien år 2002, och missuppfattningarna lever kvar – även bland läkare. I Sverige har SFOG, Sveriges Förening för Obstetrik och Gynekologi, nyligen uppdaterat sina riktlinjer och förklarat de verkliga siffrorna. Till exempel kan en kvinna som står på hormonbehandling ha lägre risk för bröstcancer än en som dricker åtta glas vin i veckan.

Cirka 30 procent av kvinnorna har besvärande symtom, men bara omkring 10 procent använder hormonbehandling. Det betyder att många fortfarande lider i onödan.

L: Och för dem som inte kan eller vill ta hormoner – var ska man börja?

M: Om du inte kan eller vill ta hormonbehandling blir livsstilen ditt första verktyg. Börja med sömnen. Dålig sömn rubbar de hormoner som styr hunger och mättnad, ökar sockersuget och gör det svårare att återhämta sig.

Sedan rörelse. All rörelse är bättre än ingen. En tio-minuters promenad runt kvarteret kan göra stor skillnad, särskilt när du känner dig låg. Styrketräning är särskilt effektivt – du behöver inte gym; din egen kroppsvikt räcker för korta pass på femton minuter några gånger i veckan.

Kosten är lika viktig. Vid 40-årsåldern har de flesta redan förlorat en del muskelmassa. För att bevara eller bygga muskler bör kvinnor sikta på cirka 1,6 gram protein per kilo kroppsvikt och dag (män omkring två gram), plus 25–30 gram fibrer, rikligt med vatten och måttlighet med alkohol och ultraprocessad mat. Det är ingen raketforskning – det handlar om kontinuitet.

L: Har du något sista råd till kvinnor som befinner sig i den här fasen?

M: Man kan ha riktigt besvärliga symtom redan före själva menopausen, och resan är sällan linjär – snarare som en berg- och dalbana. Men kunskap och stöd gör hela skillnaden. Lär dig vad som händer i din kropp, be om hjälp och tappa inte hoppet. Det blir faktiskt bättre.

Viktiga insikter

• Perimenopausen kan börja tidigare än många tror, ofta i 40-årsåldern.
• Alla får inte besvärande symtom.
• Cirka 70 procent av kvinnorna upplever sömnproblem.
• Kognitiva och psykiska förändringar är bland de mest påfrestande.
• Prioritera sömn, regelbunden rörelse, styrketräning, protein och fibrer.
• Medvetenheten om klimakteriet på arbetsplatser ökar – om än långsamt.